|
Att skriva en bok om att skriva kan kännas som det ultimata sättet att hamna i en riktig loop. Vem ska jag skylla på när karusellen snurrar för fort och tankarnas fart börjar göra mig smått åksjuk? Det svindlar och knastrar i huvudet och svartnar för min blick ...
Jag sysslar dagligen med texter. Skriver jag inte på uppdrag så skribblar jag åtminstone ner någon tankekedja. Och tar jag en paus från att läsa andras texter av yrkesmässiga orsaker, så kan jag ändå inte hålla mig borta från vad andra kreerat i skrift.
Vad ska jag då skylla på när det börjar snurra runt alldeles för tvärt i huvudet och orden stockar sig? Skylla mig själv! Ja, det kan faktiskt kännas så. Och då vill jag bara ta alla sidor jag skrivit och radera dem ur datorn. Och bränna utskrifterna. Och hänvisa dem som tror att de snart ska få läsa en ny skrivarbok till plötsligt hjärnsläpp och hybris. (Sorry Nina, allt arbete du har lagt ner då!?)
Men så tänker jag att, nej, jag får skylla på att jag ändå inte kan låta bli. Att skriva är roligt och lärorikt. Till och med verkligt spännande mellan varven. Och att hitta nya sätt att berätta om hur skrivandet kan gå till, ta reda på varför vi människor har ett så starkt inneboende behov av att uttrycka oss och varför detta ofta sker i skrift ...
Att hitta ett yttre fäste att fixera tanken på, kan vara ett sätt att komma ur en skrivsvacka, när den beror på att du jobbat med ditt skrivprojekt alltför länge i ett sträck. Ett telefonsamtal, en cykeltur (eller kanske bättre med en skidtur just i dag), vadsomhelst som kan distrahera dig från dig själv och ditt skrivande en stund.
För mig räckte det med ett mejl från Nina, så landade jag och kunde andas ut lite. Tur att vi gör detta tillsammans, Nina! :)
//Phebe
|